Hejdå vännen!

Idag klockan 04.45 vaknade jag av att hunden gnällde. Jag väckte mamma för jag vågade inte gå ner själv. Vi gick till trappan och känner lukten, som vi så väl känner igen. Inte igen! Hunden har fått ett epilepsianfall. När vi kommer ner ligger han intryckt bakom fotöljen och skäller/gnäller. Vi ställer oss i badrummet för att han ska lugna ner sig. Då försöker han att ta sig till trappan för att ta sig upp. Han snubblar och har inte koll på läger för fem öre. Jag lider med honom enormt. Sen ser han oss och börjar skälla emot oss, och är väldigt obehaglig. Han stirrar på oss med en tom blick, och jag vågar inte klappa honom. Han kanske biter mig. Den hunden skulle aldrig göra någon illa, men i hans tillstånd där så vet man aldrig. Vi tog ut honom en liten stund för att han skulle få frisk luft, så ramlar han runt och trillar ner från muren, en halvmeter och ligger i rabatten. Helt borta i huvet.

Klockan 8 ringer mamma till veterinären, efter att Kipper har skällt och skällt. Både ute och inne. Vi fick en tid halv 10. Han lugnade ner sig lite lagom tills vi skulle åka, men han va långt ifrån sitt vanliga jag. In i bilen ville han inte. Vi fick tvinga honom. Väl framme vid Kolartorps Djurklinik gick det fort. In i ett rum för att dom skulle få all information, in i ett annat rum. Han fick ett stick i huvet med sömnmedel. 10 minuter senare sov han som en stock efter att vi matat honom med godis som blev det sista han åt på jorden.
Jag och mamma satt och grät så jag fick en enorm huvudvärk. 10 minuter senare kommer veterinären in med sputorna. Hon rakar honom på benet och ger honom sprutan. Knappt en minut senare drar han tre suckar, reflexer som blev det sista livstecknet som han visade. "Nu har hans hjärta slutat slå". Mitt hjärta sprack i 1000 bitar när jag hörde veterinären uttrycka den meningen. Hon gick ut ur rummet, jag och mamma satt kvar ett tag och klappade honom, grät och kramade honom.

När vi gick ut på parkeringen efter hade vi ingen hund längre. Vi gick till djurkliniken med en hund, och kom hem med ett koppel. Det va ett äldre par som såg mig och mamma gråta. Och en förstående blick tittade på mig och log. Kvinnan kände sorgen, fast jag alrig träffat henne eller hon aldrig trättat Kipper.

Jonna messade mig och sa att jag gärna fick komma hem till henne, hon va hemma från skolan. Jag och mamma åkte dit och fikade med Jonna, Göran och Monica. Grät lite till och blev omhändertagna. Sen åkte jag hem en snabbis, fikade med grannen som va så ledsna för vår skull. Sen åkte jag hem till Jonna igen. Vi kollade på film och jag somnade. Hade knappt sovit något inatt. Sen kom Jenny, Amadeus och Sanna <3 Lovely.

Nu är jag hemma igen. Ingen hund som kommer springandes och är störtglad att jag är hemma. Ingen hund som ligger på garaget och har utsikt över gården som en herre på täppan. Ingen hund som vill leka med kopplet på vägen hem efter promenaden. Ingen hund som leker mullvad i snön. Allt vi kommer bli påminda om dagligen. Hans hår som så envist fasnade på stumporna så det såg ut som om vi hade tofflor på oss. Hans skumma vandringar så vi fick leta efter honom i flera timmar och tillockmed engagera grannar att leta efter honom. Leendet han alltid hade när någon klappade honom. Usch, kommer sakna den jävla hunden asså. Hundfan!

Vi lämnade honom på golvet i det lilla rummet som han långsamt fick somna i. "Hejdå vännen, vi ses i himlen". Det sista jag sa till honom innan vi lämnade honom, för att han ska få vara i himlen med de andra hundarna. Och Skrollan, som Amadeus sa.

Kipper Bonsari White Eagle

2001-01-26 - 2009-09-29

froejd.